James Bond 007- Everything or Nothing

"The first Bond game that feels like a Bond movie" var det visst någon som, i all välmening, skrev om det här spelet. Om man i likhet med undertecknad aldrig riktigt sett underhållningsvärdet i Bondfilmerna kan man såklart sätta sig på tvären och välja att tolka citatet som att Everything or Nothing är ett bedrövligt spänningsfattigt spel utan överraskningar. En mindre surmulen individ inser däremot att det innebär att spelmakarna lyckats synnerligen väl med att erbjuda spelaren en aktiv roll i agent 007:s stressiga spionvardag. Det skojas ibland elakt om när Atari i ett svagt ögonblick köpte rättigheterna till Kramer vs. Kramer med syftet att skapa en skilsmässomelodram i spelform. Bonds universum är, liksom Star Wars, däremot exempel på när intellectual property från filmens värld kan vara extremt värdefullt för speltillverkare: här finns gott om detaljer att inspireras av samtidigt som ramarna är tillräckligt löst definierade för att kreativiteten skall kunna flöda fritt. EA har prånglat ut en del halvdana Bond-titlar de senaste åren som aldrig riktigt nått upp till den standard Nintendo satte med GoldenEye till N64:an. Att man ställt siktet betydligt högre den här gången och bestämt sig för att exploatera sin dyra licens till max står klart redan i den maffiga inledningssekvensen. Everything or Nothing är en imponerande påkostad produktion som nog kommer att skrämma en och annan indieutvecklare tillbaka in i garagemörkret. Det är superfint att titta och lyssna på. Mya har sjungit in ett ledmotiv som inte skäms för sig och man har engagerat bland annat Pierce Brosnan, Judi Dench, och John Cleese att låna ut röst och utseende åt sina respektive rollfigurer. Vissa kommer säkert också tycka det är kul att Richard Kiel gör comeback som Jaws, personligen anser jag att det är sorgligt att han redan tagits till nåder efter sin ovärdiga sorti i Moonraker. Han kunde gott få tillbringa ytterligare några decennier i skamvrån. Plotten involverar, föga förvånande, en avhoppad KGB-agent, högteknologiska supervapen och ett gäng lättflörtade och lömska fruntimmer. Det framgår tydligt att ambitionen varit att skapa känslan av att det är nästa officiella bondfilm man själv sitter och rattar. Huvuddelen av de moment som inte är del av den renodlat narrativa strukturen i spelet, sker i 3PS-läge och kan beskrivas som en uppspeedad version av den stealthaction vi bland annat sett i Splinter Cell. Lägg till detta ett närstridssystem a la True Crime samt några banor där spelaren kontrollerar missilbestyckade motorfordon i relativt öppna miljöer, och spelet kommer att framstå som ett slags best of-samling av coola features som dykt upp i actionspel de senaste åren. Man använder sig även av något som kallas "Bond-moments", som kan triggas på specifika ställen i spelet, och är tänkta att öka spelarens identifikation med huvudpersonen. Här borde jag kanske nöja mig med att konstatera att "helheten är större än summan av delarna" och smälla till med högsta betyg. Och det är onekligen ett rätt läckert paket, men som gammal och erfaren gamer kan man ändå inte låta bli att då och då kväva en gäspning och gnälla över att man sett det mesta förut. För dem som har kompisar att spela med är det ambitiösa multiplayerläget skäl nog att slå till, vi andra tar oss an Everything or Nothing med samma lätt utbrända entusiasm som Mr Bond går till jobbet med varje dag.