Knogmackans progressiva regression

"Ingen genre är så strikt hardcorebetonad som fightingspelen och inga spel har lika fanatiska fans.”, skrev Fredrik Schaufelberger i sin recension av Virtua Fighter 5 för ett par år sedan, och han hade förstås helt rätt.

Klassiskt handgemäng är nästan oförskämt hardcore, och kan för den oinitierade tyckas tillhöra en allt för onödigt krånglig skola. Svår att komma in på och dessutom snudd på omöjlig att examineras från. Att bli bra – riktigt bra – i ett fightingspel är långt svårare än att rädda någon galax långt, långt borta eller plocka fem stjärnor på expert i Guitar Hero-monstrum som Jordan eller Raining Blood. Det kräver blod, svett och tumblåsor. Så är det bara.

Med undantag för Tomonobu Itagakis tits’n’ass-fighter Dead or Alive är det moderna fightingspelet genetiskt programmerat till att ständigt grena ut sig i nya, mer intrikata system. Det har knappast gjorts någon hemlighet av att just Virtua Fighter 5 har ett tidsanspråk i runda slängar kring ett tvättäkta svart bälte i valfri kampsport.

Att motreaktionen hängt i luften ett tag nu är det nog många som haft på känn. Mindre väntat var att den skulle levereras av Capcoms mysproducent Yoshinori Ono i form av självaste Street Fighter IV; en ny del i serien som förlöste hela genren som vi känner den. För att ytterligare förstå vidden av ett sådant bombnedslag måste vi vrida tillbaka till 1999, då den mest raffinerade versionen av Street Fighter III släpptes och som än idag spelas flitigt. Fansen har alltså suttit med blodsprängda ögon och nött det svårbemästrade spelet i tio år nu. Förväntningarna på en uppföljare har således inte varit låga. Men istället för att göra Street Fighter IV ännu mer komplicerat, vände Ono fanatikerna dövörat och hävdade bestämt att den enda vägen framåt var bakåt.

Street Fighter IV lägger sig obekymrat nära seriens andra del, den som fick folk att upptäcka och förälska sig i fighting. Ett drag som man hoppas kunna locka tillbaka alla dem som avskräckts. Huruvida Ono verkligen får vatten på sin kvarn är nog för tidigt att konstatera nu. Men mycket pekar på att just nittiotalets lagom mjuka corespelare, de som aldrig riktigt fick ett grepp om Street Fighter III, efter 20 år i exil längtar hem igen. Känslan av en första dragon punch är som bekant ett minne för livet.