Mafia II

Småbusen Vito blir tagen på bar gärning och skickas iväg till Mussolinis Sicilien för tutorial-uppdrag. Inledningen i Mafia II är omtumlande men går snabbt i moll när Vito en kvart senare gör återbesök i hemstaden Empire Bay – en vacker plats byggd på arkitektoniska lån från såväl San Francisco som New York. Efter nya kriminella rackartyg lämnar Vito brottets bana temporärt för att stapla lådor i hamnen – en syssla som har gjorts så erbarmligt långsamt och tråkig att det bara är en tidsfråga innan spelaren ger upp för att börja klättra pinnhål upp inom den lokala cosa nostra- hierarkin. Det är ett av de få fiffigare greppen. I resten av spelet sätts berättandet av en renodlad gangsterhistoria i första rum. Det är lite synd, för i sin ambition om att skapa trovärdiga miljöer (med årstider som snygg allegori) och fårade ansikten har den tjeckiska filialen av 2K glömt bort att skapa engagerande spelupplevelser. Hur mycket jag än uppskattar att kryssa genom Empire Bay till Chuck Berry så väger det inte upp för alla lager av arkaisk speldesign och uddlösa eldstrider. Ur det hänseendet blir Mafia II en tidsresa i dubbel bemärkelse.