Ninja Gaiden

Ninja Gaiden är en exklusiv Xbox-release, ett bloddrypande, episkt äventyr i sexton avsnitt som innehåller tonvis med utmanande action. Det är också ett stilsäkert destillat av den förvrängda ninjamyten i modern populärkultur, och erbjuder en arena där unga pojkar och flickor kan odla sin fascination för smygande lönnmördare och österländsk mysticism. Bakgrund och motiv är som alltid fullständigt överflödiga när man utsätts för oprovocerade överfall av demonsamurajer och zombies, men om man har ambitionen att berätta en hyfsat engagerande historia och dessutom talang nog att producera några av de läckraste sekvenser som skådats behövs ett kraftfullt upplägg som skapar moment i berättelsen. Ryu Hayabusa, spelets huvudperson, tvingas bevittna hur den ondskefulle Lord Doku slaktar hela hans ninjaklan i jakt på ett mytomspunnet svärd - ett svärd som i fel händer... tja, tänk Sauron och Ringen så fattar ni grejen. Ryu bjuder förtvivlat motstånd och lyckas undkomma med knappa livhanken. Något annat än fullständig vedergällning och blodshämnd är såklart inte att tänka på, så Ryu ger sig ut på ett självmordsuppdrag mot mörkrets hjärta. Det ligger nära till hands att jämföra Ninja Gaiden med fjolårets finaste julklapp Prince of Persia - the Sands of Time. Det senare kännetecknades av strikt men ändamålsenlig regi, vilket fungerade fantastiskt bra i de många moment som innefattade tajmade hopp, pusselklurande och dylikt. Fightingsekvenserna i Prince of Persia hade en slags asketisk elegans som krävde övning och känsla att bemästra, och byggde på att spelaren kunde fördela sin uppmärksamhet och göra koordinerade utfall mot ett flertal attackerande fiender. Att "plattformsdelen" i Ninja Gaiden fungerar aningen sämre på grund av begränsade möjligheter att välja kameravinkel känns nästan oviktigt när man inser hur överlägset det är på blytung, färgsprakande fightingaction. Ryus imponerande arsenal av vapen och repertoar av dödliga moves, och de horder av fiender och bossar med varierande grad av djävulsk intelligens han ställs inför bidrar till en spelupplevelse som bjuder på ändlös variation och skänker i det närmaste total tillfredsställelse. Precis som i Prince of Persia är de precisa och intuitiva kontrollerna avgörande; Team Ninja som bland annat ligger bakom Dead or Alive-serien, har överträffat sig själva och Ninja Gaiden är ett spel som verkligen belönar kreativa spelare med ett rörligt intellekt. Analogin med Prince of Persia kan också användas för att belysa några av spelets mindre smickrande kvalitéer, som tyvärr inte går att helt och hållet bortse ifrån. Där Prince of Persia var pedagogiskt, och varsamt ledsagade spelaren genom äventyret, tillämpar Ninja Gaiden en betydligt mer hänsynslös metod och byter pekpinnen mot oxpiska. Att många av motståndarna i spelet är brutalsvåra är helt i sin ordning - det som skapar frustration och som kräver timslånga omtagningar är det faktum att möjligheterna att spara är starkt begränsade, och att dessa checkpoints är oschyst placerade. Detta i kombination med att man ofta rör sig fram och tillbaka över stora kartor och gång på gång tvingas möta återuppståndna fiender, gör att man efter ett tag slutar förvänta sig att spelet skall behandla en rättvist och börjar fundera på om man inte skall gå ut i vårsolen och plocka blåsippor istället. Spelets omilda behandling gör att man gradvis förvandlas till en strykrädd, hukande krake och det är så synd eftersom det lätt hade kunnat åtgärdas om tillverkarna haft lite bättre pli på sin testavdelning. Missförstå mig inte, det finns otroliga grejer här. Men slutsatsen måste ändå bli: personer utan lätt masochistisk läggning bör inte utsätta sig för Ninja Gaiden.