No One Lives For Ever 2: A Spy In H.A.R.M.'S Way

Cate Archer hade kunna ha varit en sån där smått glamourös modette-tjej med 60-talskomplex som man brukade träffa på klubbarna 1995. Men se upp innan du dissar henne.Cate Archer har pistol.Cate Archer är ingen patetisk kvarleva från mitten av det forna decenniet. Hon är så mycket James Bond man kan bli - utan att ligga med Bond-brudar. Första gången vi bekantade oss med fröken Archer var i slutet av 2000 då Monolith släppte No One Lives Forever , som med sitt softa tempo och sina humoristiska inslag blev något av en succé i first person shooter-genren. Det kändes också otroligt soft att Monolith kunde göra ett spel med kvinnlig huvudperson utan att vare sig hamna i den patetiska gubbrunkarfällan (Lara Croft) eller i något slags framkrystad kampanj under devisen "Nu ska vi få tjejer att spela data ". Nu är Cate tillbaka i upphottad variant.Miljön är lika 60-talistisk, bovarna lika freakade och manickerna osar lika mycket Q. Men allt är lite, lite bättre. Cate lönnmördar ilskna ninjor, hoppar med snöskoter över sprängda broar och kastar bananskal framför fötterna på indiska polismän.Men framförallt letar hon. Och det är inte så roligt. Det känns väldigt otidsenligt att svå- righeten i ett spel ska bestå i att finkamma områden efter ledtrådar, platser och personer. Att man inte har någon elektronisk karta gör det dessutom svårt att orientera sig i vissa miljöer. Något som är helt nytt med NOLF2 är ett märkligt system som hämtats från rollspelsgenren. När man hittar ledtrådar eller lyckas med andra saker får man poäng som man sedan kan använda för att förbättra vissa av Cates förmågor.Det är fullkomligt meningslöst och hör inte hemma i en genre som normalt går ut på att den fysiska spelaren blir bättre, om än med ett antal upphittade hjälpmedel. Den sköna balansen mellan smygande och tumult är dock väldigt lyckad.Och de enormt varierande och ofta väldigt roliga miljöerna - som när Cate slåss mot en ninja i ett hus som befinner sig mitt i en tromb - gör spelet stundtals väldigt underhållande. Så även om NOLF2 inte är något man kommer att sjunga psalmer om i kyrkan om 1000 år, är det inte utan att vi brister ut i en spontan golf-applåd.