Perfect Dark Zero

Perfect Dark Zero är, för att låna ett gammalt Jason Jones-citat, "som Halo fast det brinner och rusar i 200 km/h genom en stridszon, jagat av helikoptrar och ninjor. Och ninjorna brinner också." Lägg till ett könsbyte så är du nästan hemma. Spelets hjältinna Joanna Dark är James Bond fast med bröst, bitchattityd och en garderob att gå över lik för. Och det är också precis vad hon gör till yrket. Joanna är en sjuttonårig superagent i catsuit och kajal med svårartad crush på tunga vapen och krut under de lilalackade naglarna. Det är svårt att inte älska henne. Men till skillnad från de flesta spelhjältinnor, som i regel har större bystmått än iq, är hon inget viljelöst våp. Första instinkten är inte att jag vill ha sex med henne. Jag vill bara ha numret till hennes stylist. 2006 kan jag inte tänka mig en tydligare definition av girl power. Joannas Xbox 360-debut kryssar i alla rutor Bungie lämnade tomma i Halo. Perfect Dark Zero är en fradgaosande odyssé i pumpande hylsor och adrenalinmarinerad Mission Impossible-metal. Man skulle kunna tro att en interaktiv agentthriller skulle bygga mer på finess, finurliga gadgets och precision än att följa tvärlinjära stigar, plocka färgglada powerups och fälla rader av ai-befriade fiender. Men man skulle inte kunna ha mer fel. Istället är det här konstant klimax, ett enda långt eldigt moneyshot. Rent grafiskt finns det inget som säger "nästa generation har flyttat in i mitt vardagsrum" som Perfect Dark Zero, men det är få spel idag som känns lika oldschool till upplägget. Visst finns det primära och sekundära mål med varje uppdrag, något slags bakgrundsstory och möjlighet att plöja hela kampanjen med en kompis. Men vad det här egentligen handlar om är urskillningslöst arkadröj, om att tömma nästa magasin innan det man nyss laddade ur slagit i marken och inte lämna annat än ett spår av mässingsfimpar och lik med mer bly än blod i kroppen efter sig. Och se jävligt snygg ut medan man gör det. Perfect Dark Zero är i alla avseenden sexigare än Halo. Efter att ha sett ljuvliga Joanna smeka en pistolpipa blir det svårt att återgå till att leka cybernetisk marinsoldat i mossgrön plåtpyjamas. När eftertexterna rullat över skärmen efter en intensiv men lite ojämn kampanj är det dags att pumpa ut dödsmanglet i fiberlinorna och börja owna på Xbox Live istället. Det är typ tio gånger hetsigare. Fps är en genre som vi på senare år kommit att förknippa med taktik, sans och kyla. De begreppen finns inte ens på Rares världskarta. Istället ställer de allt det där på huvudet i en sex timmar lång fontänorgasm av blod, mascara och adrenalin. Gissa om jag älskar det? [I]Alfred Holmgren[/I]