Resident Evil 5
Effekten av Residen Evil 4 har precis som seriens ikoniska virusflora spridits vitt och brett vid det här laget och format så gott som alla moderna actiorykare med sin stilbildande bakomaxeln-kamera.Effekten av Residen Evil 4 har precis som seriens ikoniska virusflora spridits vitt och brett vid det här laget och format så gott som alla moderna actiorykare med sin stilbildande bakomaxeln-kamera. Och i Resident Evil 5 fortsätter Capcom att noggrant likvidera sitt förflutna – ni vet det med avstampet i George A. Romeros gamla sommarstuga – genom att istället ha de afrikanska kåkstäderna som utgångspunkt. Ett beslut som bekant inte visat sig vara helt okontroversiellt, men som vi redan har diskuterat.
Det är emellertid inledningsvis lätt att få intrycket av att man står inför ett helt nytt slags Resident Evil. Inte enbart för att seriens skapare Shinji Mikami sedan en tid tillbaka har lämnat Capcom, utan kanske framför allt för att man i spelets inledning skymtar Kojima-artade pretentioner i Chris Redfields geopolitiska öppningsmonolog. Men förnimmelsen visar sig vara bedräglig och så snart en två meter lång organisk protes skymtas i tomrummet av någons bortskjutna hjässa i den antågande lynchmobben börjar man ana vart det hela barkar. Jargongen känns så att säga igen. På sätt och vis är det lite synd, då kontrasten mellan det illavarslande lugnet som råder över det infekterade samhället och det infernaliska tempot som tar vid gärna hade fått ta större utrymme. Men någon kursändring har som sagt inte varit aktuell, och vid den tredje bossen existerar det inte längre något tvivel om att vi befinner oss i en värld där pyttesmå megalomatiska män tidigare utan problem har kunnat okynnesmuterats med vidunder.
Där Capcom i fyran skapade sig en smått revolutionerande genrehybrid av action och panik – någon skräck var det aldrig tal om – ligger fokus i Resident Evil 5 snarare på noggrann raffinering. Detaljrikedomen hålls numera skamligt hög och skådeplatserna byts i rasande takt. Dessutom låter man serien här bekanta sig med den modernt väl-bekanta idén om co-op. Det blir ett direkt lysande kärleksmöte som om något också förstärker känslan av att Resident Evil 5 är en självständighetsdeklaration av rang, nu när Mikami som bekant inte längre är med i bilden. – JH