Ridge Racer

Det är omöjligt att skriva en recension av det första spelet till PSP utan att nämna hårdvaran den är utformad åt. Spelmässigt är Ridge Racer en ganska simpel arkadracer, välj en bil, sladda runt på olika snygga banor. Vinner du så låser du upp en ny bana eller en ny bil, förlorar du är det bara att försöka igen. Allt till tonerna av enerverande techno som låter väldigt tysk. Det är först när man ser det i rörelse på Sonys lilla bärbara underverk som det blir riktigt imponerande. Alla som har tittat över min axel när jag spelat det har kommenterat den fantastiska grafiken. Att se vägarna bredvid havet, solnedgångarna, bergspassen och neonljusen silkesmjukt (och svinsnabbt) dundra fram på den knivskarpa skärmen som täcker större delen av PSP:ns framsida, allt med en detaljrikedom som inte hade behövts skämmas för sig även om det var till någon av de stationära spelmaskinerna, är något som verkligen väcker habegär, även hos folk som i vanliga fall inte ens är intresserade av tv-spel. Är du en sådan som blir kåt av att sitta i timmar och tweaka dina 100+ licenserade bilar i spel som Gran Turismo eller Forza Motorsport, eller en sådan som kan tänka dig tanken att beskriva ett motorljud som "sexigt" är det här troligen ingenting för dig. Realism är knappast något som eftersträvas i Ridge Racer. Vad man i stället har att erbjuda är en lättillgänglig, intensiv, vansinnigt snygg och underhållande bergochdalbanetur med sanslösa bredsladdar á la Outrun 2 som sitt främsta varumärke. Ytligt? Javisst! Men så länge man spelar i sisådär 15 minuter åt gången är det här världens roligaste bilspel. [I]Said E Karlsson[/I]