Shadow Of The Colossus

En ensam man rider omkring på sin häst i en gigantisk, sagolik och makalöst vacker fantasivärld. En värld helt tom på liv så när som på 16 stycken monumentala "colossi", gigantiska varelser som måste besegras för att mannen ska kunna återförenas med sin stora kärlek. Teamet bakom ICO har med Shadow Of The Colossus skapat ett spel som är väldigt svårt att göra rättvisa med ord. Vi kan börja med det mest fundamentala, bossfighterna (de enda fighterna): varje colossi är i runda slängar cirka hundra gånger större än dig själv. Känslan när man för första gången ställs öga mot öga med dem är ingenting annat än storslagen, aldrig tidigare har jag känt mig så liten i ett spel. David vs Goliat-faktorn ger striderna en helt ny dimension, du kommer ingen vart genom att bara skjuta vilt med pilbågen eller hugga frenetiskt med svärdet (de enda vapnen). Nej, utmaningen ligger i att studera rörelsemönster, försöka hitta svaga punkter, välja rätt tillfälle för att börja den mödosamma vägen upp för ett ben genom att klättra i kroppsbehåringen. Ett fast grepp i (inte om) colossins skägg kan vara det enda som räddar dig från ett fall mot en säker död långt där nere. Varje colossi kan bara besegras på sitt unika sätt, och det är egentligen det enda variatonsmomentet som finns. Mellan bossfighterna finns "bara" en transportsträcka genom de vidsträckta landskapen. Och trots att världen är helt öde så när som på några ensamma fåglar, så är allt så överrumplande vackert att jag utforskar varje vrå med en upptäckarglädje som överträffar allt vad Liberty City eller San Andreas lyckas framana. Det här är knappast ett spel för alla, många kommer säkert att gnälla över att det är för händelselöst och saknar variation. Man kan säkert också klaga över att grafiken inte rör sig riktigt silkeslent och att den stundtals bristfälliga bilduppdateringen gör spelkontrollen lidande, men då är man en idiot som spelar spel av helt fel anledning. För mig bjöd det här på en av mina bästa spelstunder någonsin, en upplevelse stundtals både meditativ och fullkomligt överväldigande. Med ICO lyckades utvecklarna väcka frågan "kan ett spel vara konst", med Shadow Of The Colossus bevisar de att så är fallet. [I]Said Karlsson[/I]