Silent Hill 3

När vår städerska Lillemor var här senast hojtade hon plötsligt till. -Daniel, det ligger något äckligt här i hörnet! Det får du ta rätt på själv. Å, fy fan, stinker gör det också! Jag gick förstås för att titta efter, och mycket riktigt, där låg något blött, klibbigt och illaluktande. -Herrgud, Daniel! Ser du inte vad det är? Jo, visst gjorde jag det. Lillemor hade hittat någonting som vi glömt kvar från produktionen av decembernumret 2001. Nu hade det legat i ett undanskymt skrymsle bakom Roger Wilsons kartong med gamla videokassetter och ruttnat. -Så äckligt! Herre min skapare, det är ju liknelsen mellan spel- och filmindustrin, skrek Lillemor och sprang raskt ut genom ytterdörren som åkte igen efter henne med en smäll. Så här sitter jag nu och förväntas ta rätt på en gammal unken liknelse mellan spel- och filmindustrin. Och det är väl lika bra att sätta igång direkt. Filmindustrin gör film därav namnet. En film är en visualiserad berättelse, oftast omkring två timmar lång. Man följer berättelsen från start till slut, utan avbrott, såvida man inte ser filmen på video. Då kan man pausa för att gå och fräsa upp lite bacon eller vad man nu är sugen på. Spel som görs av spelindustrin är något helt annat. Ett äventyrsspel, som till exempel Silent Hill 3 tar ungefär tio gånger så lång tid att ta sig igenom. Det görs däremot sällan i sträck. Man kan anta att ett pass framför ett äventyrsspel är ungefär lika långt som en filmvisning. Det vore rimligt att tänka sig att underhållningen i ett spel som Silent Hill 3 var uppbyggt på ett filmiskt vis, med något slags dramaturgi. Med det är det inte. Och det är just det som jag i just denna stund sitter och grinar över. Silent Hill 3 är ett suveränt spel, precis som dess föregångare. Få spel lyckas verkligen försätta en i en obehagligt kuslig stämning på samma sätt som en bra skräckfilm. De jag kan minnas har lyckats med det är Sierras Phantasmagoria, danska Deadline Medias Blackout, 1AM Productions ondskefulla Harvester och just Silent Hill-serien. Problemet med vissa av dessa, däribland Silent Hill 3 är att det nästan blir för mycket. Jag tror att spelmakarna på Konami skulle kunna tolka detta som en komplimang, men riktigt så är det inte. Att springa omkring i samma mörka, deppiga miljö i ett par timmar, till obehagliga ljudeffekter, försätter en visserligen i en mycket speciell stämning < men det blir lätt för monotont. Speciellt när man springer omkring och rycker i ett ändlöst antal dörrar som inte går att öppna, och när stridsscenerna är ganska simpla och trista. De dramaturgiska bristerna i så gott som hela genren är dock ingenting man kan ställa just Silent Hill 3 till svars för. Jag kanske är orättvis som tar upp det här, men jag kände bara att jag behövde snacka om det. Egentligen älskar jag Silent Hill 3. Det är ett spel som aldrig blir töntigt. Som har sin alldeles egna mörka värld som inte liknar någonting annat. En värld som pendlar mellan dyster verklighet och ännu dystrare mardröm. Den här gången spelar man en sliten tjej med ett okänt förflutet och ett kanske inte helt friskt huvud. Efter en surrealistisk inledande sekvens hamnar man av kanske inte helt logiska skäl i en galleria som har starka likheter med en av de otrevligaste platserna i Silent Hill 2. Monstren är kusligare, stämningen är mer bisarr och ljudet är otäckare än någonsin. Tyvärr är gåtorna mindre komplicerade än tidigare (åtminstone på svårighetsgraden normal) och inledningen är så sinnessjuk att det tar väldigt lång tid innan man ens förstår vad man sysslar med. Någon liten ledtråd, som åtminstone fick en att spekulera, hade varit passande att få redan i början. Hur som helst, Silent Hill 3 är fantastiskt. Men det hade kunnat vara ännu bättre om det varit tightare dramaturgi och lite mindre dörrknackande.