Silent Hill Origins

Silent Hill har alltid varit mer än bara ett skräckspel.Silent Hill har alltid varit mer än bara ett skräckspel. I en spelvärld där rädsla blivit synonymt med hundar som hoppade genom fönsterrutor introducerade Silent Hill ett nytt förhållningssätt till hela skräckgenren. När Capcom koncentrerade sig på att designa så skräckinjagade monster som möjligt ville Team Silent förmedla en djupare känsla av obehag i sitt spel. Där konkurrenterna såg begränsningar i PlayStations hårdvara såg Team Silent bara möjligheter, så när man insåg att maskinen aldrig skulle klara av att rita upp hela Silent Hill på en gång bestämde man sig för att hölja staden i dimma. Resultatet blev ett spel där skräcken aldrig var beroende av några synintryck, och där rädslan för det okända var den största av dem alla.

Och även om Silent Hill Origins inte är utvecklat av Team Silent själva är det ett spel i samma anda som sina föregångare. Det är en psykologiskt påfrestande thriller som försöker knyta ihop trådarna från de tidigare spelen. Man spelar som Travis, en lastbilsförare som under en rutinkörning blir strandad i Silent Hill. Precis som de tidigare spelens huvudkaraktärer handlar Travis kamp inte i första hand om att besegra de könlösa och depraverade varelserna som strövar runt på gatorna, utan om att inte bli galen i en stad som för länge sedan förlorat sitt eget förstånd. Det är jobbigt och obehagligt att utforska stadens perverterade fundament. Ljudbilden är en pulserande närvaro som aldrig riktigt lämnar en och den grafiska uttrycksformen ligger hela tiden på gränsen till vad som är uthärdligt. På stadens sjukhus blandas ljudet från pumpande respiratorer med metalliska oljud och lite senare i spelet får man bevittna sjuk våldsporr när två monster turas om att lemlästa varandra.

Silent Hill Origins gör ingenting för att utveckla genren och är mer en hyllning till de tidigare delarna än ett eget spel, men det gör inte så mycket när det förmodligen är det bästa bärbara skräckspelet som gjorts.