Silent Hill: Shattered Memories

Från oälskade förlorare till den japanskjungianska skräckens okrönta mästare. Under början av 00-talet var Team Silent en av de mest tongivande spelmakarna inom den nya skräckvågen. Idag är Konami-kollektivet upplöst och frontfiguren Akira Yamaoka har lämnat företaget för Grasshopper, där han framöver kommer att ägna all vaken tid åt att skapa avantgardeinstallationer tillsammans med Suda 51. Trots det är den gamla rysaren nu i bättre form än på mycket länge.

Som avsändare för Shattered Memories står brittiska Climax, som tidigare gjort väl formtrogna Origins, men äntligen finner mer av en egen identitet – trots att det handlar om en remake av det allra första spelet. Att tolkningen av Harry Masons jakt på sin bortsprungna dotter i spökstaden Silent Hill blir både mer eftertänksam och lågmäld än brukligt har jag ingenting emot. Däremot hämmas spelets narrativ av både basal problemlösning och inrutade actionsekvenser, som är mer irriterande än skrämmande. Samtidigt ska man veta att Climax är något speciellt på spåren. Det ger hopp för en serie som opererar på flera plan av kvalitativ ångest.