Spel är kubb

Bland alla miljoner grejer jag stör mig på i modern speljournalistik finns det en som sticker ut framför alla andra. Varför, varför, varför kan inte folk se skillnaden mellan spel och spel? Till och med för folket som köper James Bond-filmer med Expressen utan att skämmas borde ju inse att det inte går att bedöma Tetris enligt samma kriterier som Silent Hill 2. Men så är det ju inte. För varenda jävla gång jag öppnar en speltidning läser jag texter om typ Geometry Wars och Brain Training på samma uppslag som pretentiösa symfoniorkestrerade epos à la Shadow of the Colossus. Hell, jag har sett speltidningar sätta betyg på Everybody Votes Channel på Wii Network.

Vad alla recensenter borde försöka lära sig är att urskilja vilka spel som är ordentliga verk. Ett spel med en början, ett slut och någonting som avlägset kan klassas som berättarmässig röd tråd som binder dessa samman är ett verk (jag hade velat tajta till definitionen så att den bara innefattade spel med en konstnärlig vision bakom sig, men då hade det bara blivit killer7 och ett gäng Fumito Ueda-titlar kvar så vi skiter i det).

Tetris, Space Invaders och Street Fighter II är således inte verk. Tetris, Space Invaders och Street Fighter II är kubb.

Det är inget fel på kubb. Jag gillar kubb. Många av mina bästa vänner är kubbspelare. Men man spelar kubb för att det är ett roligt tidsfördriv (eller för att man kommer från Gotland, för då har man inget val). Inte för att man vill uppleva eller känna någonting.

Visst, visst. Spel är spel. Allt som släpps konkurrerar om dina pengar. Kanske är verkligheten så trist att det finns folk som behöver veta att det är 4/10-skoj att betala 70 spänn för att spela Sudoku på Playstation 3.

Men samtidigt är det lite som att filmtidningarna skulle börja recensera reklamfilmer för schampo eller nyhetssändningar i SVT på samma uppslag som den där prisbelönta rumänska dramafilmen.

Om man ska ta spel på allvar måste man ju inse att det inte går att bedöma ett hårt fightingspel efter samma kriterier som ett djupt äventyr. Jag vill inte läsa en recension av killer7 som på fullaste allvar jämför det med Time Crisis, eller en text om Ico av en kille som spelar tv-spel för att spana in snygga polygontuttar och spränga lite saker i luften (whoops, där rök visst hela amerikanska spelpressen).

Ett verk kan bara jämföras med ett annat verk, inte med kubb. Ska man ens på allvar recensera mobilspel eller korta småspel enligt samma betygskriterier som ett tungt rollspel? Jag tycker inte det.

Fast allra värst är ju fortfarande gänget som tvångsmässigt måste sätta siffror på precis allt som släpps, till och med varenda liten coin-op-classic på Xbox Live. Trots att det var spel som släpptes för tusen år sedan och varenda människa i den kända delen av universum har spelat. Vad säger man i en recension av Pac-Man år 2007 liksom? ”Det är helt vanliga jävla Pac-Man. 2/5”

Bäst just nuShin Megami Tensei: Persona 3PS2/Atlus

Skolflickor som skjuter sig själva i huvudet för att framkalla blodtörstiga demoner? Jag älskar Atlus. BioShockPC, X360/Irrational

Havet inombords.

Elite Beat AgentsNDS/Inis

E! B! A! E! B! A! E! B! A!

Final Fantasy Tactics: The War of the LionsPSP/Square Enix

En odödlig rollspelklassiker i tidernas nödvändigaste nyöversättning (Zero ”All Your Base” Wing undantaget)FolklorePS3/Game Republic

Hallucinogen bröderna Grimm-pastisch och ett konkret exempel på att knarkig miljödesign alltid gör ett spel bättre.