Wallace & Gromit: curse of the were-rabbit

Bring the holy water! I have to baptise my broccoli! Detta lilla utrop är det roligaste i hela [I]Wallace & Gromit: Curse of the Were-Rabbit,[/I] biprodukt till den aktuella lerfilmen med samma namn. Såväl prästen som resten av stan har grönsaker i tankarna då oändliga horder av kaniner löper amok och glufsar i sig allas morötter och blomkål. Uppfinnaren Wallace och hans trogna vovve Gromit driver firman Anti-Pesto, ett slags humanare Anticimex som med hjälp av dammsugare och tryckluft suger bort problemet. Uppdragen är smärtsamt enformiga. Det går ut på att fånga skadedjuren med hjälp av dammsugaren eller genom att valla dem till särskilda ventiler. Kull efter kull av kaniner, det blir gammalt på ungefär en kvart. En del klurigheter kräver att man skiftar mellan Wallace och Gromit, men det blir sällan mer än att ställa sig på varsin switch som öppnar en dörr. Till fler kaniner. Visst, spelet är riktat till mindre barn, men ett hafsverk är ett hafsverk. Grafiken är blaskig och den visuella charmen från Aardman Productions lerfilmer är avlägsen. Det hjälper inte heller att hela upplägget känns stulet från [I]Luigi's Mansion[/I], en betydligt starkare titel i dammsugargenren. Förutom en mysig ljudmatta med pampiga tromboner och finurliga klarinetter finns det inte mycket att hämta här. Se filmen i stället! Jonas Elfving