We Love Katamari

Jag kan se det framför mig, ett gäng japanska hippies som till vardags arbetar som spelutvecklare träffar efter en fest som involverat både en och annan olaglig substans sina chefer för att presentera sin senaste spelidé. - Vi har kommit på en idé ett spel som garanterat blir en succé! Det går ut på att man ska rulla en boll! - Rulla en boll? Jaha, varför det? - Jo alltså hmm.... Så här va: tänk dig att kungen av kosmos har fest. - Ja? - Han blir naturligtvis skitfull och någonstans slår det slint, när han vaknar dagen efter är alla stjärnor borta. - Ja, det låter ju kul, men var kommer bollen in i bilden? - Jo alltså kungen har ju en son, den lille prinsen, och han blir ju naturligtvis ledsen eftersom alla stjärnor är borta. - Är prinsen en boll? - Nej nej, prinsen ser ut som kungen fast han är grön och bara en tvärhand hög, men han har en Katamari, en boll av skräp som han måste göra så stor så att kungen kan använda den till att göra nya stjärnor. Lyckligtvis nappade Namco på förslaget och pengar beviljades till projektet som resulterade i ett av förra årets bästa spel. Men det där är egentligen historia, spelhistoria. Nu är i alla fall uppföljaren här, och egentligen är det inte mycket som förändrats sedan sist. Det går fortfarande ut på att den lille prinsen måste rulla upp allt från godispapper via möss och människor till atlantångare och slutligen hela städer på sin "katamari" (vilket på japanska alltså betyder något i stil med "stor boll av skräp"). Den största skillnaden mot föregångaren är att vissa av banorna har ett tydligare mål än sist, förutom de sedvanliga "väx till diameter X inom Y minuter" finns det till exempel en bana där man ska samla ihop så många olika djurarter som möjligt på ett zoo. En annan går ut på att rulla runt en sumobrottare och plocka upp mat tills han blir tillräckligt tjock för att besegra en annan sumobrottare som finns på banan. Precis som sist bjuder Namco oss på en fantastisk resa genom abstrakta landskap befolkade av några av de mest bedårande karaktärer som någonsin visats på min TV. Kungen, prinsen och alla hans små kusiner är ett gäng som jag gladeligen spenderar många timmar framför bildröret med. Det enda som egentligen finns att invända mot är att soundtracket inte känns lika klockrent som senast. Det kompenseras dock med råge av ett gäng nya (och större) banor, ett underhållande tvåspelarläge (där var och en av spelarna kontrollerar en av prinsens två armar). Helt enkelt mer av allt det vi älskade med föregångaren, och vad mer skulle man egentligen kunna begära? [I]Said E Karlsson[/I]