Angående gårdagens Girls – It's Back

Det här är en recap som innehåller massa spoilers.

Mörkret i början på veckans avsnitt. Adam dricker koagulerad mjölk och Hannah äter chips med tvångstankar. Allt det spelade cirka noll roll när han ringde henne. Ville så himla gärna att hon skulle svara.

Charlie har en app! Tönten blev till och med mer intressant för mig. Och då gillar jag inte ens män med appar.

Vad jag dock gillade var Adams AA-möte med en ung Hoa-Hoa Dahlgren i fet tischa och hon som fick den digitala filofaxen i skallen i »Seinfeld« som en urtypisk New York-judisk Marie-Louise Ekman. Det måste hur som helst vara början på något slags upprättelse för Adam. Hur han öppnar upp sig och direkt får något slags gensvar.

Så Charlie är helt plötsligt Mark Zuckerberg för att han uppfunnit ett fyllelås till mobilen. Falskt alarm, så ohett. Vet inte om Marnie greppade det riktigt dock. Visst, Charlie hade ett helt nytt sken, ett glow om du så vill, men han är fortfarande en kille på ett kontor som bara vill myza. Precis vad Marnie INTE behöver eller vill ha.

Hur har vi inte fått reda på att Hannah har ocd (vilket även Lena Dunham har) och måste räkna till åtta? Och att Adam är megacharmig på riktigt? (Mest varit douchecharmig med otroligt stor potential förut.) Helt plötsligt korsklipps det mellan vin med päronen och middag med Marie-Louise Ekmans snygga dotter och nya sidor vecklas ut i rasande tempo. Det värsta av allt var att det var en spiral ned i ett trasigt förflutet för Hannah och en hiss upp i något slags ny härlighet. De ska ju åt samma håll!

Och, nej, Shoshanna. Så snygg var han inte den där dörrmannen. Han såg ut som en schlagerversion av Lenny Kravitz. Definitivt inte värd att potentiellt sett såra Ray över. Speciellt inte när han är upptagen med att hjälpa din kompis komma på fötter efter att ha freakat över sitt framgångsrika ex.

(Ändå otroligt lol att Marnie helt plötsligt ska börja sjunga. Så jävla Norah Jones-slätstruken var hon! Typ gäst hos Skavlan-material inom ett år.)

Jag har aldrig riktigt klickat med Hannahs föräldrar. De har alltid haft en pissig inställning till i princip allt. Vare sig det handlat om överdoser, trassel med Adam eller konserter med Judy Collins – fantastisk cameo! – har det alltid känts som att de mest tycker allt är en börda.

Men när till och med den bryska »Freaks and Geeks«-mamman tittade med ömhet på Hannah efter det där terapeutbesöket älskade jag dem. Det gjorde Hannah också. Det vet jag.