Angående gårdagens GoT – Kissed by Fire

På premiäreventet av den nya »Game of Thrones«-säsongen – vilket dokumenterades lite av Parisa – gjorde skådespelaren Rory McCann aka The Hound ett litet gästinhopp. Under en rökpaus pratade jag lite med jycken. Han pratade mest om hur fint Stockholm var och gick sedan ner i en slänt och lekte med en pinne.

Jag antar att det går en rak linje mellan det pinnfäktandet och The Hounds galna svärdskills mot enögde Beric Dondarrion. Westeros Nick Fury fick i alla fall rejält med spö i vad som var The Hounds första verkliga inhopp den här säsongen. Samtidigt så kändes det mest som en ursäkt för att visa Dondarrions ”odödlighet”.

Det är fint att se hur relationen mellan Jon Snow och Ygritte blivit den här seriens egen »När Harry mötte Sally«. Dels då vi då kanske får chansen att höra hur Snows strypsexröst låter under faktiskt strypsex, dels då skådespelarna Kit Harington och Rose Leslie dejtar IRL – förhoppningsvis med färre svärd och grottsex på fjällvandringarna. Även skönt att se Jon Snow släppa den där eden av avhållsamhet han svurit. Det kändes avgörande i utvecklingen från The Night’s Watch.

Man blir rätt besviken när det vankas showdown mellan Westeros båda oneliner-regenter – Tyrion och Olenna – och allt som avhandlas är några fikon och bröllopsfinanser. Hav förtröstan. För någon vecka sedan kom ett klipp med Tyrions alla dräpande sägningar samlade. Det får duga tills Olenna gästar King’s Landings Anders Borg ånyo.

Är det bara jag eller är Stannis den mest värdelösa kungen någonsin? Vanställda barn instängda i fängelsetorn, en bedragen fru för en snärjande trolltjej och ett förlorat slag bakom sig. Hans försonande drag är försvinnande få och hans anspråk på tronen känns i förlängningen rätt omöjliga. Speciellt när han åsidosatt världens sötaste bokmal till unge.

Det stinker även lite av bitterhet om Rob Stark den här veckan. Sure, han är väl rätt att vara lite demoraliserad efter alla motgångar men att halshugga folk till höger och vänster och sedan stå och grina över hur dåligt utgångsläge han har… Det klär honom inte.

Annars var »Kissed by Fire« ett brutalt avbräck i jämförelse med förra veckans fantastiska dramaturgiska fulländning. Det säger kanske mer om förra avsnittet men helt plötsligt kändes allt som en timme ur Vilhelm Mobergs »Utvandrarna«. »Game of Thrones« har alltid haft en stark nyans emo på färgpaletten men i avsnitt helt befriade från ögonblick av eufori blir det smärtsamt tydligt hur serien mest går i grått och brunt. Det blir liksom som en enda lång planlös vandring på Westeros dåligt underhållna vägar.