Angående gårdagens Newsroom – Let's Kill All the Lawyers

There’s a big day coming sjöng sillburkarna i Bad Cash Quartet en gång för 100 år sedan. Är man Aaron Sorkinälskare/hatare är den dagen idag. Varför? För att Sorkins senaste underhållande drama till liberalt pekoral har säsongspremiär!

Förra säsongen älskade jag att hata »The Newsroom«. Proceduren var den samma varje vecka. Den började i hat. Fortsatte i tankar om att ”det är helt okej ändå”. Peakade i insikten att Sorkin är väldigt duktig på att skriva intriger. Och landade slutligen i ilska och förbittring vid en alltid lika klyschig/äcklig/dålig målgång. Dessutom var det efter ett tag ganska lätt att irritera sig på Sorkins försök att axla rollen som en medial Captain Hindsight – superhjälten i »South Park« som anländer för sent till alla olyckor och berättar vad som borde gjorts egentligen.

Första reaktionen på nya säsongen: Maggie har ny frilla (!) och Will är fortfarande pösig och överlägsen med dålig hållning. Vilket känns tryggt. Till råga på allt har hans pösighet hamnat i klaveret efter en kommentar om Tea Party-rörelsen. Och nu ska vi få se hur vi hamnade där.

Inget nytt under solen med andra ord. Will McAvoy är en Sorkinsk dröm – som tydligen gillar drone strikes – av frispråkighet och det får de onda (ledningen) sota för.

Under första nyhetssändningen är revolutionen i Libyen och Strauss-Kahn på tapeten. MacKenzie levererar mad producentskills och Will sjunger Rebecca Black. Jag gillar ändå MacKenzie. Hon är en rätt sund och jordad klippa på en annars uppblåst redaktion. Tillsammans med Sloan givetvis.

Jim Harper däremot. Bara jag som tycker han är lite ryggradslös? Att han helt desperat vill åka och hänga med Romney bara för att det är lite stelt på kontoret mellan honom och Maggie känns i alla fall lite löjligt. Jag tycker dessutom att de två är en väldigt trist pairing. Förhoppningsvis blir det dock lite lulz från Jims Romney-turné.

(Stor tumme upp för användningen av Van Morrisons »Into the Mystic«. Det är typ här jag börjar få den där känslan av att Sorkin ändå är rätt duktig.)

Det är även lite, lite, ödmjukt att redaktionen inte plockar upp Occupy Wall Street-spåret direkt. Dels för att det går hand i hand med deras genomgående oförståelse för saker på internet, dels för att en serie som vill visa hur saker borde ha varit istället medger att ingen på allvar hade blicken på bollen. Samtidigt kul för Neal att han får en riktig story och får slippa vara tech savy comic relief.

Ändå skönt att Maggie och Don till slut splittar helt. De är om möjligt en ännu sämre pairing än Maggie och Jim. Det var även ett ganska befriande vuxet uppbrott. Liksom luftigt. Drama utan uttjatat drama.

Det är lite så första avsnittet slutar. Drama utan drama. Kanske det minst krystade slutet i seriens korta historia. Det känns oerhört betryggande. Att den stora bågen sätter agendan och vi får historien bit för bit. Kanske är det här säsongen jag lär mig älska Sorkin utan att hata?