Angående gårdagens Newsroom – The Genoa Tip

Jag har fortfarande lite omtumlad av att jag tyckte säsongsöppningen förra veckan var så pass okej som den var. Det måste ha handlat om att den Sorkinska dramaturgin gick på rejäl sparlåga?

En sak jag dock glömde att reflektera över förra veckan var det nya introt. Även det var förändrat till det bättre. Mest för att den kladdiga hyllningen till ”drag på redaktionen” var borta. Less is more är en dygd man är svältfödd på i Sorkinland.

Jim Harper, jag säger bara detta en gång nu: det kommer inte vara okej med massa flirtande på den där pressbussen. Det vore ett alldeles för grovt klichébrott. Grövre än det faktum att alla journalister på bussen redan sitter och uppdaterar The Guardian.

Det känns som att den här Genoa-storyn kommer bli långdragen. Jag är rätt positivt inställd till det. Dels för att det leder till bättre drama med lite längre storylines, men framförallt för att det känns bättre att berätta om mer marginaliserade berättelser ur verkligheten än de stora händelser som formade säsong ett. Mitt tips är därför att Genoa kommer att handla om något fabricerat. Följt av utläggningar om källkritik och vikten av at inte vara sensationslysten.

Jag gillar även att den här 9/11-grejen slår så hårt mot Wills ego. Så hårt att han börjar googla näthat. Även om det säkert innebär att han kommer bära den där offerkoftan med stolthet.

Det är lite trist att Maggie ska behöva jaga folk som postat youtube-klipp på henne. Det vore bättre om hon fick en ordentlig redaktionsstory – vilket jag antar är på gång med hennes tripp till Afrika. Maggies karaktär borde hur som helst ha bättre handling än att vara neurotisk över sina killar. Jag antar även att den resan börjar som en reaktion på att få komma bort från allt detta drama. Men till skillnad från Jims lilla road trip måste såklart Maggie hitta på sin story själv.

Aja, den där resan lär bli dramatisk. Kanske rentav jävligt traumatisk.

I avsnitt hörs två riktiga medelklasshits: Totos »Hold the Line« och Willie Nelsons »Always on My Mind«. Jag fattar att det är någon musical supervisor som bär skulden men jag kommer tolka det som att detta är ”sköna klassiker” i Sorkinland.

Jag kan däremot inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om Occupy-storyn. Jag gillar att den är fylld av naivism och okunskap (när redaktionsrummet lolar åt anon-videon exempelvis). Samtidigt känns den som att den kan vara på väg mot något pompöst. Speciellt efter Neals gripande. Där någonstans började idén om något slag statligt förtryck – som dessutom länkades samman med drönare.

Allt detta landar antingen i något slags hyllning till yttrandefriheten eller att den slutar i något koleriskt anfall av Will McAvoy för att återställa sitt förtroende hos de konservativa tv-tittarna. Jag vet inte vilket som blir mest uppblåst men för första gången i »The Newsrooms« historia vill jag verkligen veta.