Angående gårdagens Newsroom – Willie Pete

”Today I didn't even have to use my A.K., I got to say it was a good day” rappade Ice Cube. Med den logiken är varje dag en bra dag för Will McAvoy, om han inte räknar sitt välsmorda munläder som en ak47a. Det gör han säkert. Veckans avsnitt börjar i alla fall med att han skjuter verbal prick på republikanska presidentkandidater. Med viss flärd, får ändå sägas.

Jag har kommit på att jag egentligen inte hatar Will McAvoy. Chockerande jag vet. Istället handlar det nog om den vedervärdiga tuppfäktningssida som kommer fram i honom när han pratar med Charlie. ”Friendly banter” brukar sådant kallas i Storbritannien, i »The Newsroom« blir det en hoppasäcktävling med douche bags.

I veckans avsnitt blev det dessutom än mer tröttsamt eftersom det dessutom handlade om att föra in den där skvallerjournalisten i handlingen. Det är bara okej om hon och Will verkligen hookar upp.

Varför? För att det kanske skulle kunna innebära att den otroligt utdragna bågen med Will och MacKenzies ”Will they won’t they?” kanske äntligen kunde ta slut. Mest för att jag vill att MK ska få en historia som inte helt och hållet dikteras utifrån McAvoy. Eller, för den delen, utifrån något okänt militärscoop som enbart kan leda till att hela redaktionen dras i smutsen.

Hade varje avsnitt ett redaktionsmöte förra säsongen? Om inte så är det ett tillägg jag uppskattar. Kanske för att det bara är härligt redaktionsporrigt men mer troligt för att de är så härliga ensemblescener.

Sorkin borde verkligen bestämma sig för vad serien egentligen ska göra med Sloan. Just nu spelar hon något slags stark andra fiol i en orkester där alla andra knappt hänger med i nothäftet. Hennes uppläxning av producenten den här veckan var avsnittets höjdpunkt och betydligt mycket härligare än tjafset med han ledningspajasen.

Jag förstår att en pressturné som följer en amerikansk presidentkandidat kanske inte är jätterolig. Men det måste finnas något annat sätt att hotta upp de här minuterna som ödslas på Jim varje vecka än att försöka moralisera över hur den politiska bevakningen har stagnerat. För det sista den här serien behöver är faktiskt ännu ett övertydligt ”Oh captain, my captain”-ögonblick.

Samtidigt var det ett bättre dramatisk ögonblick än läckta dokument som ramlar in i en fax. Seriöst. I wikileaks-eran stannar en nyhetsredaktion till ljudet av en fax?