Årskrönikan, del 2: Ett år av mänskligare tv

Nästa vecka sänds det sista avsnittet någonsin av »Jersey Shore«. Det är slutet av en epok i flera avseenden. Dels för den roliga guidokulturens fortsatta utbredning, men framförallt för dokusåpan som programform där okända människor får air time genom att bete sig på diverse utmärkande sätt.

Det är istället ett tv-recept som numer axlas av mer kontrollerade former, som diverse »Idol«-derivat. Eller, om vi avser ren reality-tv, av kändisar med varierande valör som av någon anledning tycker att det är en bra idé att låta ett kamerateam följa med i en rätt skriptad ”vardag” – något som även visat sig vara rätt sant, åtminstone i fallen med Kathy Griffin och ätten Kardashian.

Samtidigt är det talande att slutet av »Jersey Shore« tillhör en anmärkningsvärd tv-händelse 2012. Det har varit ett år av uddlösa fortsättningar. Av säsonger där vattentramp och urspårade storylines tillhört regel snarare än undantag.

Exempelvis »Homeland« följde under hösten upp en väldigt bra första säsong med en fortsättning som snubblade över sig själv och förvandlade en serie med dramatisk nerv till en kaotisk högskoleverison av »24«. »Dexter« förlorade sig helt i såpoperans relationsformer och »Mad Men« tuffade mest på som vanligt (med undantag för en fantasisk Jessica Paré i rollen som Megan Draper).

Två serier som rörde sig i motsatt riktning och istället tog steget åt rätt håll var »The Killing« och »The Walking Dead« som båda följde upp ett kritiserat och styltigt förflutet med briljant karaktärsfördjupning. »Boss« fortsatte in på den redan fantastiskt inslagna banan om dramat runt borgmästarämbetet i Chicago.

I all tristess var det samtidigt två nya serier som blev årets bästa. För både »Girls« och »Nashville« visade under 2012 var tv-dramats stora styrka ligger; i en jordnära dramatik, mänskliga öden och mångbottnade karaktärer. Det var en påminnelse om att man absolut inte behöver ta till spektakulära grepp eller stora mysterier för att berätta intressanta historier.

På förhand kändes just det rätt otänkbart. Som om samtiden hade gått vilse i en »Jersey Shore«-tillvaro där allt skulle hängas upp på det spektakulära. På en hemlig ö, på en tidsresa till dinosauriernas tid, på eleganta 30-tals-gangsters. Eller på att det finns en man i Long Island som kallar sig Pauly D vars användning av hårprodukter bär större skuld för klimatförändringarna än industrialiseringen av Kina.

Samtidigt kommer jag verkligen att sakna »Jersey Shore«. Väldigt mycket. Inte för att serien markerade slutet för dokusåpan, utan för att det var en serie som lärde mig tycka om människor som var tänkta att framstå som rätt avskyvärda. Så enkel är sällan världen. Jag önskar lite att tv-året 2012 hade förstått det lite oftare.