En resa i filmens värld

Jag har en förkärlek till platser med populärkulturell laddning – big surprise, jag vet. För några veckor sedan diskuterade jag och min vän Billy fenomenet i vår podcast och listade ett antal platser med bäst potential för olika former av populärkulturella historier. Och det finns onekligen något med en plats egenskaper som färgas av kulturen. Vad vore exempelvis den antika staden Petra utan bilderna ur »Raiders of the Lost Arc«, Bethesda-terrassen i Central Park utan slutscenen i »Angels in America« eller för den delen Notre-Dame-katedralen utan Victor Hugos arkitektoniska skildringar?

Att prata om platser i teorin är dock inte alls samma sak som att besöka dem i verkligheten. För något år sedan letade jag under en vistelse i New York upp fasaden till högkvarteret i TV-serien »Rubicon« (se den om ni inte gjort det!). Det är en högst anonym plats. En simpel dörr i massivt stål på en bakgata i ett kvarter där nästan ingen går. En dörr vars enda betydelse är dess symboliska värde i en TV-serie med låga tittarsiffror. Det är en av de starkaste och mest påtagliga upplevelser av Stendhals syndrom jag någonsin haft.

För även om dörren hjälper till att berätta en historia är den samtidigt bara en scenografisk detalj. En plats där en serie spelats in men även en verklig illusion. Allt som finns innanför dörren är antagligen en nerlagd lagerlokal. Det kontor som byggnaden rymmer i serien hittas istället i en studio någonstans långt bort. Det är allt det där som gör platsen så fantastisk. Som ger en simpel bakgata i ett trist kvarter ett alldeles förtrollande illusoriskt värde. De flesta som passerar platsen lägger nog inte märke till den över huvudtaget. För oss invigna blir den en oas och en hägring över något förlorat – »Rubicon« lades tragiskt nog ner efter första säsongen.

Egentligen är jag dock smärtsamt dåligt bevandrad i den globala popgeografin. Framförallt i jämförelse med Allen Fuqua. Han driver bloggen Movie Mimic där han dokumenterar olika resor till platser ur filmens värld. Det är ett minst sagt ambitiöst världsomspännande projekt som bland annat fört Allen till Japan, Österrike, Kina, Frankrike och Costa Rica.

Jag vet inte hur det är för er, men för mig finns något nästan hisnande i att se fotbollsplanen där Bender höjer näven i luften i slutet av »The Breakfast Club«. Som att ett fotografi fångat en plats lyft direkt ur en berättelse. Och Allens bilder visar onekligen mer än simpla motiv. De ringar in geografi som berikats genom berättelser och fått en ny betydelse för miljontals människor. Det är som om Fuqua kartlägger platserna där fiktionen sipprar in i verkligheten. Som om han hittar portalerna in i fantasins värld för oss eskapister. Det, om något, är ett avundsvärt livsprojekt.