Fredagskrönikan: Därför är Cloud Atlas det nya millenniets viktigaste film

Jag har ett vagt minne av Orvar Säfström jag ofta återkommer till. Det rör det sista avsnittet av SVTs »Filmkrönikan« han medverkade i. Där yttrade han sig bland annat om hur filmens framtid såg ut. Hur den var på väg att delas upp i två olika kategorier där den ena bestod av smalare, mer utforskande, independentfilmer och den andra av lika säkra som påkostade franchiseproduktioner.

Anledningen till att minnet känns så vagt är att det stämmer alldeles för väl in på den verklighet som sedan dess tagit form. Det är som om den utveckling filmvärlden fick åren efter »Filmkrönikan« har friserat det där inslaget i min hjärna och gett Säfström alldeles för rätt.

För det är ju så. Filmvärlden består i stora drag numer av en kolumn eldsjälar som producerar kvalitetsfilm i studiosystemets kranskärl och en kolumn fylld av adaptioner, superhjältar och karusellfilmatiseringar. Det är i sig inget jätteproblem och bidrar i praktiken till att en studio kan förlora någon miljon dollar på en mindre satsning. Samtidigt ligger det onekligen till grund för ett binärt filmklimat. För en framtid där filmen enbart kan förknippas med det ena eller det andra och där kompromisser med leksaksföretag om olika historiers innehåll blir vardag.

Det är här »Cloud Atlas« blir så otroligt viktig.

Det tog syskonen Wachowski och Tom Tykwer tre år att lyckas få full finansiering för sitt manus baserat på David Mitchells hyllade roman. Ingen i det amerikanska studiosystemet vågade satsa på projektet. Det ansågs helt enkelt för riskabelt att pumpa in pengar i en film som berättade sex sammanflätade historier, utspridda över tusentals år och med en skådespelarensemble som iklädde sig flera olika roller i samma film. Man menade att projektet var ogenomförbart, åtminstone i ekonomisk bemärkelse, just för att det inte passade en etablerad modell.

Istället sökte sig regissörerna till alternativa lösningar. Man raggade pengar över hela världen, från privata investerare till olika filminstitut. Merparten av pengarna kom till slut från ett flertal tyska filmorganisationer i utbyte mot att filmen gjordes i just Tyskland. Budgeten landade på runt 100 miljoner dollar.

Det är även detta som gör »Cloud Atlas« så himla intressant men även så otroligt viktig. Att det är ett projekt där ingenting följer en etablerad standard. Där alltifrån historia till produktion är en utforskning av vad som är möjligt att göra med filmmediet. Det är därmed även en film som bryter studiosystemets uppställda binära utformning. Som vägrar låta det filmiska berättandet begränsas.

När filmen hade premiär på filmfestivalen i Toronto tidigare i höst mottog den en tio minuter lång ståede ovation. På Rottentomatoes visar en sammanställning av 30 recensioner 80% positiv kritik. Om »Cloud Atlas« blir en publiksuccé när den i november går upp på bio världen över kommer den med stor sannolikhet rita om kartan över hur filmvärlden ser på storproduktioner. Den kommer att visa att filmens framtid inte handlar om försäljning av leksaker eller riskkalkylering. Att en globaliserad filmmarknad snarare öppnar upp för nya möjligheter, både för det filmiska berättandet och dess produktion. Egentligen är det den enda vägen framåt för filmens fortlevnad som berättande konstform.

Delar av detta resonemang med tillhörande diskussion går att höra i dagens säsongspremiär av min och Billy Rimgards mysiga podcast, Obiter Dictum.