Fredagskrönikan: Kulturrevolutionen 2.0

I början av veckan kom uppgifter om att bioaktuella sci-fi-filmen »Looper« hade lyckats med något i filmvärlden sensationellt. Nämligen att under premiärhelgen dra in mer pengar i Kina än i hemlandet. Det var en enorm framgång och, menade vissa, början på en ny era.

Det visade sig dock snabbt att uppgifterna inte alls stämde. Att några av biografkedjorna hade glömt konvertera intäkterna från kinesiska yen till amerikanska dollar och på en handvändning delades imponerande 20 miljoner dollar på fyra och kvar fanns runt blott 5 miljoner.

Vad som är intressant med »Looper« handlar dock inte om hur många kineser som gick och såg filmen utan snarare om hur många kineser studion ville skulle se den. För att knyta till sig finansiering från det kinesiska produktionsbolaget DMG hade studion nämligen låtit flytta handlingen från ett framtida Frankrike till ett futuristiskt Shanghai. Man castade kinesiska Xu Qing som Bruce Willis fru och klippte dessutom om filmen i en ny version, skräddarsydd för den kinesiska marknaden med större fokus på delarna i Shanghai.

Det låter rätt stört. Men »Looper« är långt ifrån unik. Förra månaden berättade James Cameron om sitt nya samarbete med Kinas regering för att sprida den kamerateknik han utvecklat till kinesiska filmare. Som löken på laxen hintade regissören även om att han är sugen på att casta kinessiska skådespelare till sina uppföljare av »Avatar«. I alla fall så länge de går att dölja bakom motion capture-dräkter och Na’vi-ansikten.

Om bara någon månad har dessutom remaken av »Red Dawn« premiär. En film som först spelades in för tre år sedan men nu genomgått rigorösa omarbetningar. Allt för att helt redigera bort och byta ut filmens fiender, den kinesiska armén, till den betydligt mer lättsålda nordkoreanska militären.

Vad vi ser är egentligen kulmen på något som pågått under lång tid, ett nytt steg i ett filmklimat som alltmer vill inkorporera teman och scenerier från solens rike i öst. Samtidigt är det givetvis en helt naturlig utveckling. Om amerikanska filmstudios helt plötsligt kan mångdubbla sin potentiella publik bara genom att byta ut några kulisser eller låta Jackie Chan lära Will Smiths son dela ut karatesparkar är valet inte särskilt svårt.

Det är samtidigt en problematisk utveckling. En kulturell utbredning där underhållningsindustrin utan att problematisera sträcker ut en hand till en regim med en minst sagt problematisk historia och odemokratisk inställning till konstnärlig frihet. Vissa hävdar säkert att det i förlängningen kan gynna en demokratisering i och med att det kinesiska samhället öppnas upp ytterligare. Samtidigt går Hollywood just nu en mycket besynnerlig väg in i folkrepubliken. Man inkorporerar allt mer kinesiskt inflytande, formar om historier och det är antagligen bara en tidsfråga innan de kinesiska finansiärerna börjar ställa direkta krav på filmernas faktiska innehåll. Finansiärer som i praktiken går sina bästa vänners, pariet, ärenden. För tillfället mest ekonomiskt, i framtiden...

Vem vet. 2016 vinner säkert Chow Yun-fat en oscar för sitt gripande porträtt i biopicen »Mao«. I regissörsstolen ses en inspirerad och pånyttfödd Oliver Stone och på kontoret i LA sitter den åldrade 20th Century Fox-pampen Jim Gianopulos och försöker lära sig hur man räknar om kinesiska yen. Ridå.