SFF: Beasts of the Southern Wild

Det är lätt att hata »Beasts of the Southern Wild«. Det är en film som i stor utsträckning ägnar sig åt publikfrieri. Som spelar ut ett antal av den amerikanska indiefilmens tydligaste klichéer – alltifrån quirky humor till kvasiintellektuell realism och ett uttrycksfullt laddat soundtrack. Som skildrar förvildade människor i Louisiana-deltat med vad somliga menar är rasistiska förtecken. Det är dessutom en film som begår kardinalsynden att ha ett charmigt excentriskt barn i huvudrollen.

Det är lätt att älska »Beasts of the Southern Wild«. Mest för att det är en otroligt stark berättelse om överlevnad. En film som berättar om marginaliserade människor i det moderna samhällets utkant. För att det är en berättelse som tar form i en tradition av southern gothic och knyter an till ett arv av magisk realism.

Det är i sig problematiskt med filmer som blir tydliga vattendelare. Kanske mest för att de ofta föder en kritik som snarare handlar om att vara för eller emot än att förstå. Men även för att det ofta förflyttar fokus från aspekter som inte underbygger argument. »Beats of the Southern Wild« förtjänar i flera avseenden mer än det. Det är en film som växer genom att problematiseras, att diskuteras och analyseras.

Historien om Hushpuppy som lever med sin far, Wink, i den amerikanska söderns ödemarker fångar så mycket mer än problemen med hanteringar av händelser som orkanen Katrina. Den lyfter fram en bortglömd del av ett modernt USA i samma utsträckning som exempelvis »Winter’s Bone«, en del bestående av människor som befinner sig utanför. I »Beasts of the Southern Wild« görs det dessutom med den avgörande skillnaden att historien inte nödvändigtvis vill understryka ett problem. Framförallt genom ett färgsprakande foto och en ibland påträngande levnadsglädje som söker visa ett mångfacetterat Amerikas starkaste sidor.

Det är en film som innehåller karaktärsporträtt av en alienerad grupp människor vars leverne ses som ett problem. Det blir därmed även ett berättande som i flera avseenden görs på bekostnad av nyansering. Som reducerar levnadssätt och karaktärer i syfte att tydliggöra något som bryter med våra föreställningar om civilisation. Vissa menar att det här skildras en nästan Ayn Randskt tanke om den starkes överlevnad, jag skulle snarare hävda att det ställer frågor om vem som över huvudtaget är stark, och vem som är svag.

”I see that I am a little piece of a big, big universe, and that makes it right”, deklarerar Hushpuppy stolt. Det är en insikt som är lika mycket en truism som ett perspektiv på världen som genomsyrar allt. Där finns »Beasts of the Southern Wilds« största styrka. I skildrandet av det universella utanförskapet. Det är lätt att hata just det för att det förenklar, det är lika lätt att älska just det för att det är så otroligt mänskligt. Jag sållar mig till den senare kategorin. Jag antar att jag är naiv.