Älskade apparat
Många amerikanska kritiker har gjort en stor affär av att Vita huset-rockstjärnan Aaron Sorkin gör en serie om televisionens uselhet, just nu när samma kritiker inte kan få nog av att skriva lycksaliga essäer om "tv-seriens nya guldålder". Jag kan inte riktigt se problemet. Det är i och för sig riktigt att Studio 60 då och då är och nosar på den magnifika enfald som bara en omdömeslös programchef kan skapa. Men det är bara ett stickspår. Studio 60 är framför allt vällustig tv-pornografi för på tok för bildade Saturday night live-konnässörer. Samtliga karaktärer pratar, om de så bara kommenterar locket på sin take away-latte, som om de förberett sig i veckor för en middagsbjudning med Tom Wolfe och Camille Paglia (i pilotavsnittet skadar det till exempel inte att ha ett hum om pjäsförfattaren Paddy Chayefsky). Studio 60 kretsar kring den fiktiva kanalen NBS och dess SNL-artade långkörare. Producenten har tröttnat på att programmet inte längre vågar ta några risker och håller ett (något klyschigt) Network-brandtal i direktsändning. Han sparkas och ersätts av Matthew Perry och Bladley "Vita huset-Josh" Whitford som tidigare skrivit och regisserat programmet. De komplicerande faktorerna är många. Amanda Peets nyutsedda NBS-chef är alldeles för idealistisk för sitt eget bästa (Vita huset-vänner kommer inte ha svårt att hitta paralleller), Whitford har varit nere med droger, Perry har en historia med den staff-komiker som gör tokiga Holly Hunter-imitationer, och naturligtvis finns där en ondskefull styrelseman i toppen som gör livet surt (Jack Rudolph). Och då har vi bara skrapat på ytan i de första episoderna. Den som nöjer sig med en puttrig parodi på tv-världens fram- och baksidor rattar omedelbart in den nya Tina Fey-sitcomen 30 rock. Den som menar allvar tar fram anteckningsblocket och lär känna den hjärtliga NBS-familjen redan före hösten 2009, när SVT köpt in serien. Studio 60 startade i mitten på oktober. Mer info på www.nbc.com.