Saker vi streamar just nu 

Tyson – dokumentärserie

Mike Tyson blev världens yngsta tungviktsmästare vid 20 års ålder. Han har tjänat och förlorat förmögenheter, avtjänat ett fängelsestraff för våldtäkt, bitit av en motståndare en bit av örat och på något märkligt sätt lyckats återuppfinna sig själv som en närmast folkkär underhållningsfigur. I Netflix nya dokumentär får han fyra timmar på sig att berätta sin historia. Det är något som både verkar skava och såra stundtals.

Regissören Floyd Russ har fått tillgång till ett fascinerande material. Tyson talar öppenhjärtigt om sin våldsamma barndom, missbruket, berömmelsen och sina personliga tragedier. Men öppenhjärtighet är inte nödvändigtvis detsamma som självinsikt. Och att erkänna att man har gjort fruktansvärda saker är inte samma sak som att ta ansvar för dem.

Serien öppnar starkt med barndomen och den tidiga karriären. Men ju närmare nutiden vi kommer, desto svårare blir det att följa berättelsen. Händelser avlöser varandra utan att riktigt sättas i sammanhang och många frågor lämnas obesvarade. Det är lätt att fascineras av Mike Tyson. Betydligt svårare är det att få grepp om människan bakom myten. Dokumentärer som förvandlar förövare till offer bör tas med en rejäl skopa salt.

Fyra avsnitt. Streamas på Netflix.

IMDb: 8,1/10 Rotten Tomatoes: 85% kritiker/ 79% (25/10)

Half Man – miniserie

Richard Gadd, mannen bakom Baby Reindeer, är tillbaka med ännu ett drama om människor som gör varandra illa och sedan ägnar resten av livet åt att försöka förstå varför, utan att för den skull förmå sig att ta ansvar för eller kontrollera sina handlingar.

Gadd spelar Ruben och Jamie Bell spelar Niall, två män som vuxit upp tillsammans men vars relation präglats av våld, beroende och en minst sagt komplicerad uppfattning om broderskap. När Ruben slutligen dyker upp på Nialls bröllop efter många års frånvaro slutar återföreningen i katastrof. Därifrån får vi följa deras gemensamma och lika förtvivlade historia genom flera decennier.

Det är en skoningslös skildring av manlighet, klass, skam och den förödelse som kan uppstå när pojkar lär sig att känslor är något man antingen förtränger eller slår ur sig. Jamie Bell och Richard Gadd har hyllats för sina prestationer, men serien är överlag en riktig hard watch. En sådan där plågsam historia som man ändå inte kan sluta titta på, trots att man hela tiden anar vartåt det barkar. Definitivt värd varenda minut. Och åtminstone hundra gånger mer intressant än den publikfriande Baby Reindeer.

Sex avsnitt. Streamas på HBO Max.

IMDb: 8,0/10. Rotten Tomatoes: 80 % kritiker / 84 % publik.

Tip Toe – miniserie

Leo och Clive har varit grannar i Manchester i femton år. Leo, spelad av Alan Cumming, driver en gaybar medan Clive, spelad av David Morrissey, är elektriker och familjefar. De har följt varandras liv på nära håll genom den lyhörda väggen och levt sida vid sida utan större problem. Men när samhällsklimatet förändras börjar även relationen mellan de två männen krackelera.

Bakom serien står Russell T Davies, som tidigare har gett oss den fantastiska It's a Sin. Även den här gången handlar det om homosexuellas utsatthet, men där It's a Sin blickade tillbaka mot aidsepidemin riktar Tip Toe blicken mot vår egen samtid. Och den är inte heller särskilt upplyftande.

Det obehagliga är hur urbota vardagligt allting börjar. En kommentar, en fördom, en vit lögn, en alltmer aggressiv, om än svårbegriplig, jargong. Plötsligt har grannen som alltid varit ganska trevlig, och som man mer eller mindre frivilligt gett sin extranyckel till, blivit någon man är rädd för. David Morrissey är skrämmande övertygande, medan Alan Cumming ger Leo en blandning av stolthet, naiv optimism, sårbarhet och trots som gör honom svår att värja sig mot.

Davies låter dessvärre sina karaktärer hålla lite väl många politiska brandtal, till synes helt slumpmässigt, vilket lägger en onödigt sunkig filt av övertydlighet över hela berättelsen. Visst kan man förstå att vissa saker är svåra att fortsätta småprata artigt om över häcken, men serien bjuder på tillräckligt många dråpliga ögonblick och oväntade asgarv mitt i allt det fruktansvärda för att komma undan med det. Den definitivt värd att ägna en tanke eller två. Igenkänningsfaktorn är hög, vare sig man tillhör team Leo eller team Clive.

Fem avsnitt. Streamas på HBO Max.

IMDb: cirka 8,2/10. Rotten Tomatoes: 96 % kritiker / 82 % publik.

MobLand – säsong 2

Tom Hardy är, elaka rykten alternativt kreativa PR-kupper till trots, tillbaka som Harry Da Souza, den sammanbitne consigliere och problemlösare som håller familjen Harrigans kriminella imperium intakt genom en kombination av coolhet, våld och en lojalitet som hittills är lika dumdristig som svårförklarlig. Hans förmåga att se fullständigt oberörd ut samtidigt som omständigheterna tydligt signalerar att han måste vara heligt förbannad är i bästa fall imponerande, i sämsta fall löjlig. You'll be the judge.

Pierce Brosnan och Helen Mirren återvänder som Conrad och Maeve Harrigan, ett äkta par vars kärleksförklaringar skulle få de flesta familjeterapeuter att checka ut. I andra säsongen hotas deras imperium av nya rivaler, samtidigt som familjens interna konflikter börjar bli minst lika farliga som de utomstående krafter som vill åt deras makt över Londons undre värld.

Guy Ritchies välbekanta gangstastil är intakt. Här hittar vi den sedvanliga överdosen av manliga attribut, med brutalt våld som främsta kommunikationsmedel, snabba replikskiften och rännstenssvordomar. Likaså de överdrivet sexiga kvinnorna som smider ränker i det fördolda, när de inte googlar vilket gift som effektivast tar livet av någon utan att lämna spår.

Den andra säsongen är hittills både bättre och mer koncentrerad än den förra, trots ett visst överspel, särskilt från Pierce Brosnan som sanningen att säga spårar en smula. Serien må vara lite väl förälskad i sin egen machokultur, men den tjänar på att Ritchie inte har riktigt samma inflytande här som i The Gentlemen och blir hästlängder mer intressant.

Tio avsnitt, varav sex har släppts. Streamas på SkyShowtime.

IMDb: cirka 8,3/10 för serien. Rotten Tomatoes: 90 % kritiker / 78 % publik för säsong 2.