You know you love me

Take-away-coffee kan vara det vidrigaste ord som någonsin sluppit in i svenska språket. Genom sin blotta uppenbarelse indikerar det en glorifierad och banaliserad tillvaro som alla förväntas åtrå och som alla därför åtrår. Man är karriäristiskt på språng, klipper en bob och tycker att We Don’t Care About the Young Folks skulle passa utmärkt som soundtrack till ens liv. Man är galen och behärskad i ett.

Det här livsstilskitet är så uttjatat och utnyttjat att jag egentligen hellre kräks än håller med om att det i oändlighet blir bra tv, but it does. Gossip Girl är som en söt lillasyster Sex and the City, baserad på böckerna som alla redan slickat sig runt munnen åt, och framarbetad av OC:s Josh Schwartz. Ungdomarna i serien

är sexton-sjutton (men spelas såklart av tjugofemåringar) och hemmahörande i Manhattans svinrika kvarter. De går på kiss-on-the-lips-partyn, dricker limousinechampagne och rivs med naglarna om samma kille, samma tjej.

Blonda Serena, ungefär lika karismatiskt befriad som Eva i Darling, kommer tillbaka efter en tid på internat och blir på en kvart det centrala motivet för tjejernas svartsjuka och killarnas sexualdrift. Mmm, och sedan är det väl inte så mycket mer. Spetsunderkläder, sms-skvaller i LG-telefoner, föräldrar som fattar precis, tandläkarleenden, självlockar i vinden.

För att vara gjord helt i enlighet med sin genres prototyp är Gossip Girl ändå bra, närapå estetisk, faktiskt. Josh Schwartz svävar inte ut, går inte nödvändigtvis till botten med problematiken livet och reducerar människans känsloregister en bit på båda sidor så att den riktiga sentimentaliten liksom hålles borta från karaktärerna. De gråter sina dumpadtårar, ger varandra jag-är-inte-arg-jag-är-besviken-fejset men så — klipp — går de vidare i livet och ner för gatan med en axelryckning och take-away-coffee.

Gossip Girl kommer att sändas på femman i vår!

/Felicia Jensen