Juliet, Naked

Duncan (Chris O’Dowd) är nörden som har tapetserat hela källaren med tidningsurklipp om den

bortglömde och missförstådde singer-songwritern Tucker Crowe som mystiskt gick upp i rök efter

debuten “Juliet” 1993. Annie (Rose Byrne) är den lika bortglömda flickvännen som förlikat sig med

att alltid komma i andra hand. När albumet “Juliet, Naked”, med akustiska versioner av

originalskivan dimper ner i parets brevlåda så skriver Annie en sågning av skivan på Duncans

Tucker Crowe-fansajt. “Alla har rätt till sin åsikt, hur onyanserad de än må vara”, svarar Duncan.

Men en läsare instämmer i Annies kritik – Tucker Crowe. Det blir starten på en transatlantisk

internet-flirt med en avdankad idol som snart letar sig allt närmare parets sömniga brittiska

kuststad.

Nick Hornbys roman med samma titel peggar upp för en trivsamt lågmäld och ytterst charmig

romantisk småstadskomedi om ett oväntat triangeldrama mitt i ett liv där inget oväntat tycks hända.

Att 90-talscharmören Ethan Hawke castats som den övervintrade amerikanska folk-rockarn Tucker

Crowe känns självklart. Lika självklar är hans fina kemi med Rose Byrne, vilket är filmens stora

behållning. Det slår liksom inga gnistor, ingen av dem kastar heller några väskor och rusar genom

en flygplatsterminal för att få skrika ut sin kärlek. I stället möts deras vägar när båda står vid ett

vägskäl och söker en ny riktning i livet, och de passar på att luta sig mot varandra.

Manuset bjuder på tillräckligt många finurliga vändningar för att hålla publiken lagom engagerad i

ett drama som bäst beskrivs som behagligt eller snarare milt. Som en macka med mild

herrgårdsost. Och vissa dagar är det allt man önskar. En mild liten brittisk romcom.