Khruangbin: ”När vi döpte bandet visste jag inte att det skulle bli en självuppfyllande profetia”

Några timmar innan Laura Lee, Mark Speer och Donald ”DJ” Johnson som tillsammans utgör bandet Khruangbin ska äntra Pusterviks scen för sin utsålda konsert ses vi inne i deras loge. De sitter bekvämt tillbakalutade och verkar ha allt lugn i världen samlat i detta lilla rummet just nu. Med tanke på att de hade 150 konserter under 2018 känns det ganska självklart att de inte är nervösa.

Dagarna innan har de varit i Stockholm, och bandet berättar att detta är deras andra besök i Sverige. Tredje egentligen, om man räknar in att de innan spelningen i Göteborg har tagit en tur till Oslo för en konsert där. Vid deras tidigare visit för ganska exakt ett år sedan var det mer flyg-in-flyg-ut, men den här gången har de hunnit få se mer av det avlånga landets största städer. För trummisen Donald består relationen till Sverige i övrigt av hans stora respekt för ingen mindre än låtskrivaren Max Martin.

— Min bild av Sverige kommer från musiken som pumpas in i Amerika härifrån, speciellt under 90- och 2000-talet. Sen fanns det ju Abba från 70-talet, men när jag växte upp hade vi artister som Britney Spear som arbetade med Denniz Pop och Max Martin. Jag är ett stort fan av Cherion studion överlag. De har gjort så sjukt mycket skivor! Backstreet Boys, *Nsync - alla stora namn inom pop har jobbat med dem, berättar Donald.

Jag frågar om de vet om att när Max Martin skrev Britneys hitlåt Hit Me Baby One More Time så gjorde han ett grammatiskt fel, och menade att använda sig av uttrycket hit me up som han böjde fel. Donald nickar glatt, men Laura blir nästan chockad av nyheten.

— Jag hade ingen aning om det, det är ju helt fantastiskt. Jag har aldrig ens tänkt på vad Hit Me Baby One More Time betydde, man sjunger den med så mycket attityd varje gång men funderar aldrig på vad orden betyder, säger Lauren överraskat.

Donald spinner därefter vidare på hur Max Martin och Denniz Pop arbetade, och berättar att de tänker likadant när de skapar sin musik. Låtmatematik som det heter är ett koncept där man skriver låtar som om de vore ekvationer. Stavelser och fraser ska ligga i jämvikt, vilket gör att låten i sig känns och låter bra. Själva arbetar de mycket med att skapa en balans mellan att både hålla och bryta mönster i sina låtekvationer - att alltid hitta en oväntad vändning i musiken.

— Det udda numret är en riktigt grej. Vanligtvis i musik repeterar man i set om två eller fyra, det är bara så man gör. När vi skrev låten Mr. White hade vi först fyra repetitioner, men sen när vi lyssnade igenom insåg vi att det räckte med att den gick tre gånger. Det gör att man lyssnar mer noggrant och får en känsla av att det är ofullständigt, förklarar Mark.

— Men det låter inte onaturligt. Jag tycker att det är magin i det hela, när man kan skapa något som är ganska komplicerat att spela men få det att se och låta enkelt ut. Om man noterade mycket av vår musik skulle man märka att det ser ganska galet ut fastän det låter väldigt naturligt, fortsätter Donald.

Khruangbin har varit ett band i nio år nu, så de har fått öva länge på att sätta de komplicerade samspelen. Dock har Laura bott i London under fyra år av den tiden, vilket inte stoppat bandets framfart - bara gjort dem mer effektiva. Deras debutalbum The Universe Smiles Upon You spelades in och skrevs under bara en veckas tid när Laura var på en kort visit tillbaka i Houston. Mycket av inspirationen för det albumet kom från nedladdade, thailändska rocklåtar som Mark samlat på sig. Thailändskan är även det språk som bandnamnet är hämtat från, vilket visade sig bli oväntat passande.

— Allting vi gör är flygplansrelaterat egentligen, och vi reser över hela världen för våra spelningar. När vi döpte bandet visste jag inte att det skulle bli en självuppfyllande profetia, berättar Laura.

När bandet väl skapar sin musik är de dock på en och samma plats, nämligen en lada hemma i Houston. Då är det lugnt och stilla som gäller, och trots att de skapar sina album relativt snabbt är det med ett långsamt tempo. Det är öppna fält, betande kor, klar himmel och vajande gräs som är deras utsikt. Många gånger gör detta att de under inspelningarna inser att de spelat lite väl långsamt, men de berättar att de är väldigt flexibla med tempot när de väl står på scen. En av deras största styrkor menar Donald är att de spelar efter rummet de befinner sig i.

— Vi spelar till vår omgivning helt enkelt. Jag skulle likna det vid ett test som man får göra i körskolan hemma i USA. Man får en bild på en gata och utifrån den ska man gissa hur snabbt man får köra där. Det finns inga hastighetsskyltar eller så, men ser man till exempel att det är barn som går över en gata där det bara finns två filer så vet man att man ska köra väldigt långsamt. Inte bränna på i 100 kilometer i timmen. Det testet är väldigt likt hur det är att läsa av ett rum. Som nu när vi spelade i Stockholm, då var det ett litet rum med lågt tak och inte jättestor publik. Folk stod och drack vin och tog det lugnt, och då vill man matcha det tempot, förklarar Donald om hur de tänker.

På frågan om när de lyckats allra bäst med en spelning är de alla snabba med att svara Sydkorea. När de spelade under en jazzfestival i Seoul 2018 var det första gången de spelade sin låt Evan Finds the Third Room utomhus. Så fort låten startade började folk att resa sig upp och göra dansen från musikvideon, vilket gjorde det extra speciellt. För Mark var det även extra roligt eftersom han lärde sig att göra pyttesmå hjärtan med fingrarna.

— Publiken där reagerade som om vi vore K-pop stjärnor. Det var fantastiskt, oväntat och gjorde oss väldigt ödmjuka. Sen lärde vi oss en ny grej! Pyttesmå hjärtan. Det finns det jättestora hjärtat som är när två personer håller upp sina händer, det stora hjärtat när man håller händerna över huvudet, det lilla hjärtat när man gör det med händerna och sen det pyttelilla hjärtat som är när man korsar tummen och pekfingret. Vi såg jättemånga som gjorde det i publiken och förstod först ingenting. När de förklarade att det var pyttesmå hjärtan smälte jag. Jag ser så mycket fram emot att åka tillbaka dit, säger Mark med en stort leende.