48h Roskilde

Wikipedia beskriver neologismen “Nowhere girls” (沒女) som kvinnor som saknar pengar, arbete, utbildning, framtidsutsikter, utseende, vänner eller kultivering. De är lata, egoistiska, lättirriterade, oförskämda, omoderna och inbilska.

Min Roskilde-upplevelse var mycket sorglig. Genuint. Det hela börjar med att jag anländer smått förkyld och fullkomligt inkapabel till att hantera faktumet att jag inte vet vart jag ska gå. Jag irrar runt i tre timmar på jakt efter mitt tält, innan jag ringer en av två personer som jag känner på plats; en kille som jag nästan brukade träffa, men aldrig på riktigt. Tom lokaliserar mig och bär min väska till sin camping, där den får ligga medan han visar mig runt. Vi tar några ölbongar, äter lite mat, dricker en massa öl och springer fram och tillbaka.

Jag sitter på hans axlar under en Wolf Alice-konsert och protesterar när han försöker ta ner mig just när de börjar spela Don’t Delete the Kisses.

Han har redan varit på Roskilde i fem dagar och när vi snackar med några danskar berättar han att han tog svamp igår, vilket gör dem förskräckta, hållande i sina burkar med den potenta, cancer- och beroendeframkallande, dödliga drogen alkohol. Det är lätt för oss svenskar att tro att danskar skulle vara mer “sydeuropeiska” än vi, men trots deras lättare alkohollagar och grövre nationalism har vi stockholmare en mer avslappnad vibe.

– De klär sig som att de vore coola söderkids, säger han när vi går.

På natten försöker Tom hjälpa mig att hitta presscampingen. Efter att ha burit min resväska i en dryg timme ger vi upp och återvänder till hans tält vid pisstängslet på fel sida av spåret.
– När vi lämnade väskan hos mig visste jag att det här skulle hända, säger han.

Det hela slutar med att jag sover på en tom luftmadrass i ett tält med honom och hans syssling. På morgonen vaknar jag dyngsur och kravlar ut, tar av hoodien jag fått låna och faller ihop på gräset. Tom lägger en filt över mig. När jag känner mig säker på att jag inte kommer att dö av värme kryper jag tillbaka och somnar om.

Några timmar senare är jag äntligen vid presscampingen. Jag mår piss. Har dessutom hunnit kontakta den enda andra personen jag känner på festivalen; ett ytterligare ex (av något slag). Han är inte som Tom, som jag kan hänga med hursomhelst. Det här är en person som faktiskt, genuint, från djupet av mitt hjärta har betytt allt för mig. Vi ses inte. Han vill inte träffa mig. Jag förstår.

På kvällen är jag utmattad, sorgsen och snorig och ligger i mitt tält under regn och kyla och ringer min pappa, för jag är sjuk och ett barn och vill åka hem. Han bokar ett tåg åt mig – men när utvägen finns känns pesten inte lika pestig. Dagen därpå går jag till festivalområdet för att se om det skulle vara värt att stanna kvar. Jag råkar hamna på Hemlocke Springs spelning. Hon säger att hon är glad att vi (publiken) är här. Jag blir tårögd. Dels för att hennes genuina utstrålning och självsäkerhet gör mig lugn, dels för att jag är ett glashus och varje vänlighet känns som hur jag föreställer mig att Mei kände när hon sov på Totoro under det heliga trädet.

Jag bestämmer mig för att stanna kvar, men hämtar ändå min väska för att skynda till tåget innan jag inser att det är försent. Min pressansvarige har försökt komma i kontakt med mig. Jag träffar honom backstage, där typ 50 journalister sitter i en ladaliknande byggnad full av utrustning och teknik. Vi äter popcorn och tar en öl. Han är trevlig. Jag blir glad

Klockan 00:15 ska Yung Lean och Bladee spela. Jag är vid fel scen och springer en hel labyrint för att komma till den rätta. Först då inser jag att arenan, som också heter Arena, är en mycket mer rimlig venue än den lilla Skansenscenen som jag trodde att Kin’Gongolo Kiniatas var förband på. Jag hade känt mig dum om jag inte var så trött. Det är fullt med folk, kanske hela Roskilde, och konserten är otrolig. Smerz, Lean och Bladees videografer borde få halva artisternas lön. Bilderna gör så mycket. Smerzs var intim men rockig (nästan lite Mazzy Star, fast hårdare). Jag vet inte om jag har drömt, hört, eller läst det någonstans, men någon sa att det var ett privilegium att se konserten från videografens perspektiv. Kanske var det jag?

Lean och Bladees skärmar är också rockiga, men mer drain och epilepsi. Jag önskar att jag hade kommit tidigare, så att jag kunde stå längst fram och känna värmen från eldlågorna. Det är inte samma sak på utsidan. Egentligen känner jag mig värre än en nowhere girl. Jag känner mig som en loser. Både för att jag inte kan minnas senaste gången jag känt mig så ensam. Och för att jag är här för att jobba, men har inte lyckats få ihop någonting.

Jag försöker gå därifrån men hamnar i en fucking cirkel. På något sätt kommer jag tillbaka till samma scen. Allt känns som en feberdröm. Jag stannar till slutet och det enda jag kan tänka är att mitt livs stora kärlek förmodligen står typ längst fram, hög och sjunger “Bitches come and go”.

Det jag har lärt mig från detta är att om jag någonsin åker till Roskilde igen ska jag åka dit med vänner; utvilad; lite packning; massa rhinestones.

Under natten bokar jag ett nytt tåg hem. På tåget äter jag sushi och halstabletter. Jag lägger ut en bild på en skyltdocka från festivalen och någon frågar om jag är där. Det slår mig att jag aldrig hörde runt för att se vilka som skulle komma.

På andra sidan gången sitter en kille med ett Roskildearmband och sover med huvudet mot fönstret. Efter några stopp drar två andra boys honom till bistron och en av dessa ser nästan ut som en sad boy. Jag följer efter gänget till matvagnen och säger att killen med svartvit kofta och långt hår ser ut som Bladee. Han skrattar. Antagligen för att han är Bladee. När detta blir klart även för mig säger jag att jag såg hans spelning. Han frågar om jag hade kul. Jag köper en Karl Fazer tvångsmässigt och berättar att jag var där som journalist.
– Aha?
– Jag hade tänkt försöka intervjua dig och Lean efter konserten och nu är du liksom här, men jag är fett trött och vet inte vad jag kan säga. Har du något citat jag kan avsluta texten med?

Bladee backar från kassan, med en päronsmakis i ena handen och ett pack triangelskurna mackor i den andra. Jag ser inte vilken sorts. Han tänker en stund.

– Du kanske kan säga att jag är folklig som åker tåg?